Befästningarna i Hangö

Nedanstående artikel ingick i Tidningen Hangö, den 7.9.1890. Här återges byggandet och installerandet av de befästa förskansningarna på Lergrundet (Gustaf Adolfs fäste), Bergshamnsholmen (Drottningsberget), Eldskär (Gustafsvärn) och Dömanskubben (Meijerfelts klippa).

Ur Hangös historia.
Nedanstående anteckningar, som härstädes bosatt person blifvit oss benäget meddelade, äro ordagrant afskrivna ur Upplands regementes arkiv. Aktstycket återgifves med bibehållande af den ursprungliga ortografin och för resten helt och hållet oförändradt. Några upplysande noter härtill skola med det första publiceras.

Anteckningar om befestningarne vid Hangö.
Redan den till Finland år 1766 förordnade "fästningskommissionen" hade enl. Kongl. Maj:ts instruktion af den 17 Juni s.å., order att undersöka, huruvida icke något slags fäste borde anläggas vid Hangö-udd till skydd för svenska skärgårdsflottan. Det skulle så inrättas, att en större eller mindre eskader som der fattade posto, kunde i förening med fästningen utföra ett gemensamt försvar af orten. Efter värkstäld undersökning anförde kommissionen i sin rapport till Kongl. Maj:t af den 5 November 1767, att, sedan Sveaborg kommit i stånd och fått en der ständigt stationerad eskader, fienden gerna ej kunde gå förbi nämnde punkt och fästa sig vid Hangö-udd, långt ifrån eget land och midt emellan den finska och den svenska eskadern. Kommissionen ansåg likväl, att framdeles, när Ryssarna fingo sitt Roders vik färdigt, och rikets tillgånger det tilläto, en kaponier med slutna strandbatterier borde uppföras på Eldskär, såsom en af de större klipporna benämndes. Att ankägga flere detacherade verk, såsom på "Lergrunden" och "Tullholmen" ansåg kommissionen vara en onödig kostnad.

Frågan om några befästningars utförande vid Hangö förföll sedermera och kom ej åter på tal förr än under 1788-1790 års krig med Ryssland. Hertigen af Södermanland gaf nemligen i October 1788 befallning om, att en undersökning skulle verkställas om lämpligheten af några befästningars anläggande vid Hangö-udd. Härtill beordrades Major H. G. von Kierting. Den 12 Januari 1789 aflemnade han sin rapport om denna undersökning och bifogade dervid förslagsritningar för befästningar å Eldskär, Lergrundet, Dömansklubben, Bergahamnsholmen och Gamla Tullholmen. Men som detta förslag afsåg mera varaktiga fästningsverk, till hvilkas utförande åtgingo flere år, så bifogade han äfven ett förslag, som inom kort kunde träda i verkställighet. Detta senare blef af Konung Gustaf III gilladt, och under April - Juni månader 1789 uppfördes slutna batterier på alla af de ofvannämnda fem platserna utom Gamla Tullholmen. Öfverinseendet öfver dessa arbeten anförtroddes åt Major von Kierting, hvilken med outtröttlig nit och under mindre gynsamma förhållanden utförde sitt vörf, tills han slutligen satte sin egen helsa på spel.

Redan på hösten 1788 hade 6 stycken 24 kanoner blifvit förda från Stockholm till Hangö, och der upplagda. Öfverkommendanten N. Mannerskantz skulle skaffa öfriga behövliga bestyckningspjeser från Sveaborg. Hvad sjelfva arbetena vid Hangö beträffade, föreslog Mannerskantz, att von Kierting för tidens vinnande borde få uppföra batteribröstvärn af timmer med sand fylld emellan i stället för sten, som planen upptog. Artilleri kaptenen Palm skulle vara behjelplig vid batteriernas bestyckande. Arbetena utfördes af dertill kommenderadt manskap ur Westgöta-Dals regemente och börjades i medlet af Mars. De framskredo dock icke så fort, som var beräknadt, ty af arbetsmanskapet insjuknade en stor del. Den 4 Maj 1789 funnos ad den i Mars ditbeordrade bataljonen endast 8 korpraler och 192 soldater friske. Sistnämnde dag voro likväl följande arbeten utförda:

På Eldskär: Ett kruthus, ett laboratorium med en ugn för glödgande af kulor; två andra ugnar voro under arbete. Vallgångarne voro färdigtimrade och kanonerna upplagda. Sex pjeser stodo färdiga på sina lavetter.

På Lergrundet: Ett kruthus, ett boningshus, hvari 50 man inflyttat. Vallgångarne voro nästan färdiga.

På Dömansklubben: Ett kruthus och ett boningshus. Vallgångarne voro till hälften färdiga.

På Bergahamnsholmen: Ett större krutmagasin.

Af bestyckningen på batterierna hade samma dag en stor del redan ankommit, och resten väntades vid första öppet vatten:

På Eldskär:
7 st 24 kanoner funnos på stället
8 " 18 d:o
6 " 3 d:o
2 " 6 d:o
5 st grofva kanoner felades ännu.

På Lergrundet:
4 st grofva kanoner uppstälda på platsen
2 st mörsare
4 grofva kanoner felades ännu

På Dömansklubben:
5 st grofva kanoner uppstälda
5 " mörsare

På Bergahamnshomnen:
6 st 3 kanoner uppstälda
3 " mörsare
6 st grofva kanoner fattades ännu

Såsom förut nämndt hade redan på hösten 1788, 6 stycken 24 kanoner blifvit ditförda från Stockholm. Af den öfriga bestyckningen hade den 1 April på isen från Sveaborg förts 3 st. 24 och 11 st. 18 kanoner samt 9 st. mörsare med utredning samt kulor, granater och 168 centner krut. En 24 kanon måste kvarlemnas på vägen, emedan den sjönk ned i stöpet. 7 st. 24 13 st. 18 kanoner skulle samtidigt afgå till Sveaborg, men hindrades af brist på hästar till transporten. Ännu i Maj 1789 fattades 14 kanoner. Den 1 Juni s.å. ankommo likväl 11 kanoner och den 8 i samma månad 3 st., så att antalet då var fullt eller 38 stycken. Efter det uppgjorda förslaget tyckes dock en felas. Endast 9 mörsare funnos då, förslaget upptog likväl 12 stycken. Dessutom funnos der 12 fältkanoner. Garnisionen, som den 15 Maj bestod af 200 man, erhöll den 23 förstärkning af 132 man ur Westgöta-Dals regemente under befäl af Öfverstelöjtnanten friherre Karl Ollonberg, hvilken sjelf dock dagen derpå återvände till Ekenäs. Af artillerister egde artilleribefälhafvaren kapten Palm endast 7 officerare och underofficerare samt 42 handtlangare.

Så småningom hade de olika fästena börjat erhålla serskilda namn, hvilka sedermera officielt begagnades. Fästet på Eldskär benämndes efter H. M. Konungen "Gustafswärn". Namnet utropades högt i den dåvarande garnisionens närvaro af Major von Kierting den7 Maj 1789 och beledsagades med ett kast på 2,000 alnars afstånd med en 60 mörsare.

Lergrundet fick ungefär samtidigt namnet "Gustaf Adolfs fäste" eller oftare "Gustafs fäste efter H. K. H. Kronprinsen.

Dömansklubben kallades till den i Finland kommenderande Generalen Chef Grefve J. A. Meijerfelts ära "Meijerfelts klippa". Äfven detta namn blef utropadt af Major von Kierting. Det upprepades af de öfriga närvarande officerarne, hvarpå manskapet uppstämde hurrarop och ett skott sköts med grof kanon. Detta skedde den 10 Maj 1789. Berghamnholmen benämndes efter Drottningen "Drottningsberget". Major von Kierting kan med skäl anses såsom Hangös första kommendant.
Den 15 maj 1789 hissade han första gången den svenska flaggan på "Gustafsvärn". Det var Drottningens namnsdag. Salut med 16 skott sköts med de gröfsta kanonerna. Allt på stället varande artilleri- och arbetsmanskap ropade "Lefve Kung Gustaf och Drottning Sofia Magdalena!" och beledsagade det med mångfaldiga hurrarop. Endast Gustafsvärn var då så pass färdigt, att det kunde uppfylla sin bestämmelse vid försvar. De öfriga batterierna kunde ej utnyttjas, förr än plankor och spik anskaffades. Besättningen på skansarne utgjordes då af endast 200 man. Knapt hade von Kierting lyckats få se sina händers verk fullbordade, förr än dessa blefvo föremål för den närgångne fiendens observationer. Det var den 22 Maj en fregatt, åtföljd af en annan dylik på 200 alnars afstånd, under svensk flagg närmade sig det ännu ej färdiga "Gustaf Adolfs fäste". Von Kierting anade af fregattens rörelser och vissa igenkänningstecken satans arga list och brassade derföre på med sina batterier. Fregatten hissade genast rysk flagg och gynnad af den nordliga vinden gick den åter till sjös.

År 1790 var en kapten Adam Fredrik Lindefelt kommendant på Hangö. I mars s.å. ditkommenderades 3 subalternofficerare, 5 underofficerare, 1 prest, 1 fältskärnsgesäll, 3 spel och 100 man af Upplands regemente att utgöra garnissionsförstärkning. Kommenderingen anlände dit den 20 Mars under Major Elgenstjernas befäl. Denne ansåg det vara ett stort straff att ligga kommenderad der på klipporna och lät derföre ombyta officerare hvar 10:de och manskap hvar 20:de dag. Häröfver anförde kommendanten klagomål, ty han hade genom dessa täta ombyten ej folk, som kunde servera pjeserna eller kände afstånden utåt skären. Garnisionen bestod sedan äfven af folk från andra regementen och uppgick den 10 April till 420 man, befälet inräknadt. Den Ehrenmalmska bataljonen, serskildt upprättad för detta krig, låg då der med 200 man. Enligt order af den 22 Maj 1789 skickades Uplands regementes kommendering till Sveaborg. Den å "Gustafsvärn" såsom alla fyra fästena ofta gemensamt benämndes, qvarvarande garnisionen utgjordes då endast af 47 artillerister och 40 man af Ehrenmalmska bataljonen, en styrka nog liten att i händelse af anfall kunna servera 40 kanoner.

En karta öfver Hangö med all dess fästen, grund och klippor upprättades i October 1790 af artilleriofficeraren Harold Ehrenhjelm. (Den finnes i Krigsarkivet under n:0 83, e i bladet n:o 10)

I en öfver rikets fästningar affattad berättelse den 30 Juni 1792 anmärker General-Qvartermästaren Nils Mannerskantz, att skansarne vid Hangö ej längre kunde ega bestånd att vid ett påkommande krig med Ryssland det vore nödvändigt för sjökommunikationens bibehållande emellan Sverige och Finland, att orten blefve försedd med godt försvar. Varaktiga fästningsverk borde uppföras på de holmar, som då endast voro försedda med skansar. Sannolikt hade dessa arbeten sedermera påbörjats, ty i sin den 18 Mars 1797 till konungen inlemnade rapport om rikets fästningar skrifver Mannerskantz:
"Hvad åter Hangö fästning vidkommer, så är den icke tillräcklig att bibehålla sjöcommunication emellan Sverige och Finland emedan fienden har tillfälle på flere ställen i skjären med stationerade örlogsskjepp och skärgårdsfartyg couppera segelleden, således hade man kunnat hafva anstånd med denna Byggnad, åtminstone till dess Ryssland med sitt Etablissement uti Rogersvik blifvit färdig".
"Men som byggnaden vid Hangö redan är mycket avancerad, så skulle det lända Eders Kongl. Maj:t och kronan till en märkelig förlust, om den strax skulle inställas och de mer eller mindre uppförde Fästnings- Linier sättas under provisionel täckning; hvarföre jag i underdånighet får tillstyrka, att de redan påbörjade verk acheveras och sättas i Depensionsstånd, åtminstpne Gustafsvärn uppå Eldskär.

År 1806 blef Major Carl Nycander kommendant å Hangö. Som bekant föllo Hangö fästningsverk med 55 kanoner och en myckenhet ammunition våren 1808 i ryssarnes händer. Derjemte följde en mängd af svenskarne ditsamlade materialier till befästningens fullbordande. Ryssarne ombesörjde sedan verkställigheten deraf.